2X Cilla!




Ja, nu har jag skrämt alla till tystnad. Med mitt evinnerliga tjat om drömmar och smärtor har nog skrämt bort de flesta vid detta laget. Jag tänker nog ganska friskt ännu, jag vet vad jag gör för något och jag vet att det är fel!!! Hade jag kunnat så hade jag själv gått!

Ändå så gör jag det, förståndigt, NÄÄ. Hur fungerar hjärnan egentligen? Jag ser att mitt beteende inte är bra för mig men ändå lipar jag hela tiden, varför? Finns det någon vettig förklaring till att jag inte kan lyssna på mig själv?

Jag vet vem jag är, eller skall jag säga att jag trodde att jag visste. Nu är jag inte säker längre, vad vill jag med denna nya Cilla? Och vad skall jag göra med den gamla som sitter bredvid och ojar sig hela tiden? Den nya Cilla är inte min typ av människa, ego typ. Tänker bara på sig själv och drar sig undan, vill jag verkligen bli sådan? Nej jag trivdes med gamla Cilla och hon med mig.

Nä nu sitter jag här och har en diskussion med mig själv. Precis som om jag hade en på varje axel som bråkade. Det kanske är så jag skall beskriva det, dag och natt.

 

Mina problem som listade:


Undran:                                                                 Svar:

Jag har fortfarande ont.                                           Det läker, det tar tid!

Drömmer otäckt, dag som natt.                                 Kommer att gå över!

Livrädd för bilar.                                                     Kommer att bli bättre!

Vill gömma mig.                                                      Kommer att ändra sig!

Trött hela tiden.                                                     Vila!

Gråter för ingenting.                                                Bara sluta då!


Kommer dessa problem att lösa sig? Om jag skulle sagt till någon annan så hade jag sagt till vederbörande att detta löser vi. Och börjat leta lösningar. Varför kan jag inte lösa detta med mig själv? Varför har det blivit såhär? Jag är inte sån här!!!

 

Är detta för evigt???





Mjau och Saffran lyssnar och tittar oförstående på mig.


Kommentarer
Postat av: Asynja

Jag känner så för dig!

Det finns så mycket jag vill säga efter att ha läst, men jag vet inte om något av det jag vill säga är till någon hjälp. (Men jag kan ju för all del försöka, så babbla på nu Asynja!)



Att känna att man skulle kunna lösa problemet om det var någon annans tror jag är ganska vanligt. Jag fungerar också så och jag vet många fler som gör det. Jag vet att det är en frustrerande känsla, men den är inte på något sätt onormal eller "wacko". Det är en väldigt vanlig och väldigt mänsklig känsla.



När jag läser får jag intrycket att du fortfarande är i chocktillstånd. Ofta tror man att chocken har släppt när den initiala trauma-chocken har klingat av, men ofta är det inte så. (Jag vill inte "skriva dig saker på näsan" så jag hoppas för din skull att du inte blir för arg på mig och tycker att jag inte ska komma och berätta hur du mår - för min skull är det ingen fara; vill du bli arg och svära åt mig så gör det, jag lovar att jag håller :-). Men det jag säger tar jag inte bara ur det blå; jag har också råkat ut för en trafikolycka)

Jag känner igen känslan av att inte känna igen sig själv. Det är ett väldigt egendomligt tillstånd att befinna sig i. När det har hänt mig har jag konstaterat att jag känner mig helt olik mig, på något sätt "utanför" mig själv eller "losskopplad" från mig själv. Det är ett ganska typiskt symptom på chock. Ibland har jag också varit medveten om att jag är i chocktillstånd, jag inser att är i chock, jag inser att den så småningom kommer att släppa men jag vet inte när och jag vet inte hur jag kommer att reagera då. Det känns rätt så otäckt. Och jag har då inte lyckats komma på något bra sätt att hantera detta på ett kontrollerat sätt. Jag har bara fått vänta ut eländet.



Men jag tror att det du gör: gråter, skriver, möter smärtan, kräkanfallen, mardrömmarna, tankarna, minnena och analyserar dig själv, dina känslor och ditt beteende i grund och botten är bra.

Att "skriva ur sig" är renande. Att gråta ut är helande. Kanske att kräkas också; kanske vill kroppen kasta ur sig ångest, panik och andra känslor som känns för tunga och svåra. (Kan man kräkas "symboliskt"?)



Du är modig!

Du vågar möta det svåra. Du vågar skriva och berätta för oss hur du mår och vad du gör - även när du tycker att du beter dig "gnälligt". Det är också bra. Ibland måste man gnälla. Om man tycker att man är en person som inte gillar att vara gnällig...tja, det kan man väl kosta på sig att låta bli i vanliga fall då. Men om man aldrig gnäller i vanliga fall...tänk så mycket gnäll du har innestående då! Gnäll tills du tröttnar! (OBS! Inte tills VI tröttnar eller kuratorn tröttnar eller någon annan - tills DU tröttnar :-) )



Det här är rätt läge att ta hand om och vara snäll mot dig, för du behöver det. Kanske ska du till och med dalta dig. Ja, jag vet vad du skrev om dalt, men någon enstaka gång kan det också behövas. Testa ett par gånger i alla fall. Och om du fortfarande inte gillar det efter testet så skippa det då.

Jag beundrar dig för att du möter och bearbetar. Även om du känner dig helt konstig och inte som dig själv så kan jag lova dig att det är bättre än att bara förtränga allting. Jag tror mig i alla fall kunna lova att förträngning är det sämsta att göra - FÖR DET GJORDE JAG.

Det jag upplevde ligger nog fortfarande inkapslat någonstans sedan 15 år tillbaka, och nu känns det nästan omöjligt att komma åt det.



Nej, nu blev det totalt tomt i huvudet. Black out!

Men jag har nog babblat så det räcker, alltså.

Kram!

2012-03-06 @ 17:36:34
URL: http://waytowicca.wordpress.com/
Postat av: Nae's Nest

Beautiful blog. The cats a adorable too. Please join my blog too, I would be pleased. I found you on bloggers. I will get your Facebook and Google + too.

I look forward to reading more of you.

Renee

2012-04-26 @ 01:36:45
URL: http://naesnests.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0