2 år om 27 dagar............................

 
Om 27 dagar så fyller jag två år......kanske inte, men om man räknar den 16/2-2012 som en överlevnads dag så blir jag faktiskt det. Det är svårt att tänka att jag satt där i lastbilen och svor för att det var bilköer på längden och bredden............. stod still den mesta av tiden eller så rullade jag i krypfart. Tänkte på olyckorna som var framför mig. Att det var så hemskt att människor låg skadade och kanske inte ens levde. Sedan tänkte jag på att jag skulle bli sen till detta jobb jag var på väg till och sen skulle nästa jobb bli lidande osv....Kontentan var att jag antagligen skulle behöva jobba sent igen. Men med trevliga kunder så är det faktiskt okej.  Sitter och lyssnar på radion och hörde att olyckorna fortfarande stoppa upp trafiken.
 
 
 
 
 
Krasch, plåtljud som är superhögt, allt snurrar, skrik..............vad händer, fattar ingenting. Gör fortfarande det inte riktigt ordentligt. Någon drar i mig, gör ont överallt......... jag skriker och hör någon annan skrika, vad händer???
 
 
 
Sen upplever jag mig själv uppe och svävar, ser ambulansfolk, brandkåren och annat folk.....polisen står där jag är och pratar om att de inte hittar chauffören.....??? Vadå inte hittar jag är ju HÄR. Men ingen ser mig, okej jag har alltid tyckt att filmer är dramatiska när de låter de döda sväva men det verkade vara sant i alla fall. Varför skulle jag annars inte hittas eller varför såg de mig inte????
 
Mina barn och gubbe? Vad skall de tänka, de kommer att sakna mig men de glömmer efter ett tag så att de kan leva vidare, så är det konstruerat. MEN jag vill inte bli glömd, jag vill inte ge upp alla mina drömmar.........så mycket jag vill fixa till innan......ha där fick du, så går det när man skjuter upp saker hela tiden. Nu fick du inte gjort det och det, träffat dem och dem, bett om förlåtelse, slå någon på käften som behöver det osv...........................Massor av tankar.
 
 
Ambulans och sjukhusvistelse, det tog lite tid innan jag accepterade att jag var så sjuk/skadad som jag var. Det är väldigt lätt att kämpa på som om ingenting hänt. Hamnade på smärt rehabs kliniken i Lund, skit där öppnade de hela mitt paket som jag tryckt ner. Nu får jag äntligen hjälp 1 1/2 år efter olyckan, bättre sent än aldrig ..................Inte lätt, jobbigt och utan att se något hopp för framtiden för varje gång jag kommer några steg framåt så backar jag fler. Men jag får hjälp.
 
 
Har familj och vänner som hjälper mig något otroligt, ibland förstår jag inte hur de orkar? Jag har ett minne som en stenvägg, jag har alltid ont och känner mig gnällig. Mardrömmar de få timmar jag lyckas sova på konstgjord väg. Ibland brukar jag önska att jag blev där på motorvägen, då hade jag sluppit att känna. Försöker att visa min "bättre" sida så att folk kan vara naturliga i mitt sällskap. Många glömmer av att jag är lite "pippi" i huvudet och att jag ständigt och jämt har ont, men det är ju för att jag inte tjatar om det hela tiden. Finns ingen anledning......
 
 
 
Framtiden är lika tom som en oskriven bok. Väntar på att FK, Chef; läkare, psykologer, kuratorer, AF skall besluta om min framtid. Fick anlita en advokat för att få min rätt, sjukt samhälle -helt otroligt. Möte nu i februari, så det är väl det jag går och tänker mest på.
 
 
 
 
 
Känns som att jag låser in mig, både i mitt liv och i mitt huvud. Orkar inte med allas blickar och tankar. Har mina problem med att jag "läser" av människor och har alltid haft det. Vissa ser det som en gåva, jag gillar det inte alls. Vad är det för en gåva om man hör sånt man inte borde? Jag har en fot på varje sida, en här och en på min variant av himlen alltså sommarlandet. Kanske det är därför vissa blir gråa när jag ser dem, människor som kommer att dö snart. Skratta ni, det har hänt för många gånger nu, med de jag mött som senare har gått vidare. Ju mörkare grått ju snabbare går det. Många har olika råd hur man får bort det men icke sa Nicke, det stannar och blir värre och värre..................... Jag behöver mer som trasslar till mitt liv, visst.
 
 
Jag vill bli glad igen, skratta riktigt, kunna njuta av livet. Men jag har blivit en dyster Käring med en mask.............vill vara en glad Kärring utan mask
 
 
 
Jag behövde skriva av mig, ha en bra dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Lena Sundqvist

Håller dig HÅRT och kramar dig!
Vet att du kommer segrande ur kampen, kanske inte tillbaka till den du var förr men en ny variant, inte bättre, inte sämre utan en ny. <3 <3 <3

Svar: Kanske det. <3
Wiccan

2014-01-21 @ 07:27:52
URL: http://korpoga.webblogg.se
Postat av: Marita

Vännen <3 Vi måste ses en dag och då vill jag att du ska vara den du är...kräk ur dig, gråt, förbanna...vad du vill...jag finns här. Du måste få det ur systemet även bland dina vänner inte bara bland de som har det som sitt yrke att lyssna och stötta...Du ska inte behöva bära mask inför dina vänner...där om någonstans ska du kunna vara dig själv.
Nästa vecka slutar jag ett på måndag och ledig hela torsdagen. Hur ser det ut för dig?
Hör av dig, fina <3
Kramar!

Svar: Tack min vän.
Wiccan

2014-01-21 @ 12:57:55
URL: http://ivaven.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0