NYÅR

I äldre tid, innan restaurangerna med sina lockande menyer, tog över. Hur firade vi då nyår?

 Av julmaten fanns det kvar, så på bordet dukades det fram samma rätter som under julen. I södra Sverige var det inte heller ovanligt att man gav varandra presenter, ibland istället för julklappar.

Nutidens tradition att vaka in det nya året var från början något som man, i första hand, ägnade sig åt inom överklassen och bland ungdomar. Genom radions nyårsvakor har denna tradition blivit allmänt spridd och idag är det förmodligen ytterst få svenskar som kan tänka sig ett nyår utan att vaka in 12-slaget.

Liksom julafton var nyårsafton en viktig dag för den som ville veta något om framtiden.

En vanlig sed var att stöpa bly och utifrån formen på det stöpta blyet sa man sig kunna sia om framtiden. Hade blyklumpen formen av en krona var det ett tecken på att man skulle bli gift.

Andra sätt att få reda på vem som skulle bli ens tillkommande kunde man få om man "neg tre gånger inför nyårsnyet"(nymåne) samtidigt som man sa t.ex. "vems skjorta ska jag sy, vems kaka ska jag baka, vems maka ska jag bli?"

Att magin vid nyår till viss del lever kvar märks i påståendet att ett löfte avgett vid nyår är ett löfte som är mer bindande än löften som avges vid andra tidpunkter under året.Det borgerliga nyårsfirandet är förknippat med sylvesterbaler, numera nyårsbal och seden att avlägga nyårsvisit, idag en mer eller mindre bortglömd tradition.


Sen hittade jag denna förklaringen till varför vi har nyår nu.

Varför är nyår 1 januari?

Kort svar: Att just 1 januari är nyårsdag är en rest från Romarrikets dagar. Från början var nyårsdagen 1 mars, men rikets expansion gjorde att man behövde fler månader på sig att planer fälttågen (vilket man gjorde vid nyår) – därför flyttades nyårsdagen två månader bakåt.

Högtidsdagar brukar ligga i samband med brytningstider. När solen vänder och det blir ljusare infaller julen, när dag och natt är ungefär lika långa är det Jungfru Marie bebådelsedag 25 mars eller Ostara 22 mars och när solen står som högst är det midsommar – för att ta fyra exempel.

Därför kan det tyckas märkligt att lägga nyårsfirandet i skiftet december – januari då det är väldigt lite som händer i naturen. Det är långt kvar till vår och vintersolståndet har redan varit.

Vi kan också i månadernas namn se att det här med nyår i januari troligtvis inte är det man firade från början. Månaden december borde ju vara den tionde månaden (dec = tio) och oktober den åttonde (okt = åtta). Och så var det faktiskt från början, men då måste vi gå mer än tvåtusen år bakåt i tiden och hamnar då i Romarriket.

Före Julius Ceasar var den romerska kalendern svårbegripbar med månader och år som dåligt stämde överens med de naturliga månaderna (månens varv runt jorden) och det naturliga året (jordens bana runt solen). Det romerska året hade tio månader där mars var den första och december var den tionde och sista. Att tiden mellan sista december och första mars inte hade några namn förklaras så här av Lars Olof Lodén:

Enligt en fantasifull förklaring skulle den tid som förflöt mellan slutet av December och början av Martius vara att betrakta som ”död” och alltså inte behöva innehålla några namngivna månader.

Någon gång på 700-talet fvt lades januari och februari till kalenderåret som de två sista månaderna (det är för övrigt därför som februari är skottmånad) – mars var fortfarande årets första månad.

Vid det romerska nyårsfirandet (1 mars) tillträdde konsulerna sina poster och de började planera för de fälttåg som arméerna skulle dra iväg på. När riket växte blev 1 mars alldeles för tidigt att för denna planering och man blev tvungna att flytta konsulernas tillträde två månader bakåt på året. Runt 150 fvt bestämdes att konsulerna skulle tillträde 1 januari och då firade man det nya året då istället.

När sedan den julianska kalendern infördes under Julius Ceasar 45 fvt blev 1 januari officiellt nyårsdag i det romerska riket. Viktigt att komma ihåg är dock att romarna såklart inte räknade åren utifrån Jesus födelse (han var ju inte född än) utan med utgångspunkt i vem som var konsul när året började

Egentligen är ju nyårsfirande vid månadsskiften en rent administrativ åtgärd. Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet.

Således har nyårsdagen infallit på olika datum i olika kulturer i olika tider. I Sverige var det främst 25 december och 1 januari som gällde, med övervikt för det senare. Dock var det ytterligare ett problem – att olika länder följde olika tideräkning. I den katolska delen av Europa hade man gått över till den gregorianska kalendern 1582 och helt enkelt strukit elva dagar i almanackan. Så här skriver Göran Hägg träffande:

För den som reste i Europa i början av 1700-talet bör förvirringen ha varit total. Centrala Sverige, Londontrakten och Nordtyskland hade nyår 1 januari, som emellertid inföll 12 dagar efter 1 januari i resten av världen. På sina håll på de Brittiska öarna höll man fast vid 25 mars efter Florensmodellen, men fortfarande ett annat 25 mars än i Florens. Och bland den svenska allmogen i till exempel Värmlands finnskogar användes ibland fortfarande träalmanackor som räknade året från 25 december, som inte var 25 december i resten av världen.

I mitten av 1700-talet införde så till sist även Storbritannien och Sverige den gregorianska kalendern och den 1 januari blev samma dag över hela Europa (utom i Ryssland som inte bytte förrän 1917).

Men bara för att de allra flesta i Europa firar nyår 1 januari så är det inte så i resten av världen. Det iranska nyåret Nooroz firas vid vårdagjämningen, det judiska i september eller oktober, det hinduiska (Diwali) i november eller december och så vidare.

Källa: Tid – en bok om tideräkning och kalenderväsen av Lars Olof Lodén och Nyår i Sverige av Göran Hägg

Varför är nyår 1 januari när vintersolståndet är en vecka tidigare?

Kort svar: Att 1 januari inte sammanfaller med vintersolståndet (vilket vore mer naturligt) beror på att när den julianska kalendern infördes 45 fvt var nymånen sju dagar efter vintersolståndet (25 december) och det ansågs som viktigt att det nya året sammanföll med månens nytänding.

Många (inklusive undertecknad) finner det märkligt att det nya året börjar 1 januari. Att det är just januari som är årets första månad är inte så märkligt och kan förklaras med romarrikets expansion. Vad som däremot är märkligt är att årsindelningen inte följer någon naturlig rytm.

Om vi skulle följa solens gång (vilket vore mer naturligt och mer rytmiskt) finns fyra bra tillfällen att fira nyår: vårdagjämningen, sommarsolståndet, höstdagjämningen och vintersolståndet. I de flesta kulturer firas olika högtider vid dessa tidpunkter. I Sverige firar vi ju jul kring tiden för vintersolståndet och midsommar vid tiden för sommarsolståndet. Men nytt år firar vi inte i anslutning till någon av dessa brytningstider.

Och anledningen till det ligger i övergången till den julianska kalendern ett knappt halvsekel före vår tideräknings början. Den julianska kalendern var en ren solkalender, där ett år motsvarade ungefär ett jordvarv runt solen. En månad hade inte längre något med månens faser att göra.

Dock spelade månen en stor roll i varför 1 januari inte hamnade vid vintersolståndet vilket hade varit mest naturligt. Det år den julianska kalendern infördes 45 fvt inföll vintersolståndet 25 december. Av flera anledningar ansågs det betydelsefullt att årets första dag sammanföll med den första nymånen efter vintersolståndet. Dels berodde det på att den gamla kalendern skulle gå jämnt ut och dels berodde på en allmän hållning att saker som påbörjas i nymåne för lycka med sig.

Så här skriver Göran Stålblom:

Den 1 januari år 45 f.Kr. syntes alltså den första nymåneskäran just sju dygn efter vintersolståndet. Kalendern var därefter fixerad på detta sätt.

Sedan dess har dessutom vintersolståndet flyttat från 25 december till ungefär 21 december och det beror i sin tur på att den gregorianska kalendern la brytpunkterna (solståndet och dagjämningarna) vid den dag de inföll i samband med kyrkomötet i Nicae år 325. Men det är en annan historia.

Källa: Vintersolståndet av Göran Stålblom

Ja det var mycket att läsa och man hittar så mycket på nätet så
ibland vet man inte ens om det stämmer, men kul läsning är det.