Torsdagen den 16 februari dagen då jag hade änglavakt.

Jag vaknade på morgonen och ville inte stiga upp. Alla ben i kroppen sa NEJ och jag ville verkligen inte. Men jag har ett jobb att sköta som jag verkligen trivs med. De säger att våren kan ge en dumma tankar som att vila hela dagen men det är ju bara en dum känsla eller? När jag var på jobbet så fick jag reda på att jag inte skulle ut förrän på eftermiddagen, usch nu hade jag kvicknat till från ”vårruset” och ville bara ut och jobba. Vi har verkligen bra kunder så det är kul att arbeta.

Blev inkallad på kontoret, skulle köra upp en av våra lastbilar till Munka Ljungby och köra en annan bil tillbaka. Okej tyckte jag men sen fick jag en varm känsla i kroppen igen och ville tvärvägra…… men ingen annan kunde göra det så jag pallra mig iväg. Dessa känslor som flög i min kropp och själ idag var inte kul, varför är vissa dagar så här bångstyriga???

Så fort den blivit genomgången av en av våra reparatörer så körde jag. Jag tog E6’an då den är lättaste vägen upp.

När jag närmar mig avfarten till Löddeköpinge/Borgeby så ser jag att längre bort står båda filerna nästan still så jag saktar ner och ligger ca 2 lastbils längder ifrån de bak i kön, skall lägga i ettan.

Helt plötsligt känner jag en kraftig smäll, och bilen börjar fara överallt och jag skriker. Förstår inte vad som händer, eftersom jag inte sett något i backspegeln. Jag slår i bröstet mot ratten och i nästa tag så är det bakhuvudet jag slår i. Eftersom jag har bälte så kommer jag ingenstans utan känner bara det som en berg o dalbana med smärta inblandad, fram och tillbaka utan något slut.  Jag skriker men det hjälper inte.

Förstår fortfarande inte vad som händer mer än att jag skall dö, vet bara inte varför. Smärtan är intensiv och det känns som att jag inte är där hela tiden. Ljuden massor av ljud som jag inte vet var de kommer ifrån, och skrik. Känns som om jag åker upp och ner, runt, runt……lever jag?

Plötsligt blir allt stilla, hör att några skriker. Förstår att jag själv är en av de som skriker och försöker vara tyst. Hör fortfarande någon annan som skriker, vet inte vem.

Helt plötsligt knackar någon på rutan och i nästa sekund är han inne i hytten och tar loss mig. Han säger till mig att vara lugn så han kan hjälpa mig, han säger att jag blivit påkörd. Vadå påkörd, jag sitter skyddad i en lastbil? En stor röd lastbil hade kört på mig bakifrån.

Killen tar ut mig ur lastbilshytten och sätter mig så att jag inte skall skadas om det börjar brinna eftersom det rann diesel och olja överallt.

Där halvsatt/låg jag sen och bara tittade på när allt hände omkring mig. Smärtorna i bröstet, armarna och huvudet kändes bedövande och jag trodde jag dött och fick se allt från andra sidan. Låter konstigt men så kändes det. Man har sett många filmer där de döda har stått bredvid sin kropp och bara tittat. Tyckte att alla sprang omkring och ingen såg mig. OH så ont, varför gör det så ont när jag är död? Ingenting av det man har trott var sant. Smärtan hade tagit dö på mig om jag inte redan var död….Så konstiga tankar och en hjärna som spelar spratt med mig, vad hände egentligen?

Det står en polis framför mig men hör inte vad han säger, försöker prata med honom. Han ler och går sin väg, hallo!  Jag vill leva gå inte ....Så tänkte jag, allt var så rörigt, lastbilen låg i delar överallt, vad har hänt? Drömmer jag? Vill ha ordning men här var ingen ordning. Är det jag som stökat till det?

Helt plötsligt står det en massa killar runt mig, tänker att nu skall de lägga ner mig i en svart påse. De pratar om att de inte fattar hur jag kunnat överleva detta, att jag säkert räddat många genom att ta första smällen. Lyssnar men förstår inte riktigt. Men nu pratar de med mig, de frågar hur det är…..jag lever jag är inte död. De skall försöka få mig in i ambulansen, pinsamt jag är så tjock. Försöker skämta, f-n jag skall alltid skämta när jag är rädd eller nervös. Får man verkligen vara så dum?

Johan och Magnus heter de som lät mig åka med, deras ambulans gick till Lund. Magnus var visst två dagar yngre än mig, rena toyboysen. Min egen gubbe där hemma är min riktiga toyboy, bara min! Jag tänkte på honom och våra två barn, får jag träffa dem igen eller? Killarna i ambulansen pratade så att jag blev ganska lugn, de är förresten skyldig mig en calzone med extra ost. Vi kom aldrig till någon pizzeria som de lovade.

De berättade om hur jag skulle bli behandlad när vi kom fram och jag tänkte nog inte så mycket på det. De var så lugna och de tjatade att jag skulle andas hela tiden. De passade verkligen som ambulans killar, tack och lov var de inte pizzabagare för då hade folk svultit.

Inne på akuten, oj många människor som klämde och frågade samtidigt hur det var och om det gjorde ont. De klippte sönder mina kläder, tur att jag inte var medveten om min nakenhet då hade jag dött av skam! Jag hade ont och svårt att andas, såg min gubbe vara där sen försvann han. Oh jag ville han skulle rädda mig, bort därifrån.

Många undersökningar och jag vet faktiskt inte om jag levde eller var död många gånger, allt utspelades runt mig inte med mig. Denna smärta skall den inte försvinna? Alla runt omkring mig såg allvarliga men trevliga ut, man kan inte klaga på servicen så att säga. Tror inte att jag har kräkt så mycket någon gång, de stackarna fick vända hela mig varje gång eftersom jag låg på en ”planka” det kan inte vara lätt med min vikt. Överlever jag detta så skall jag banta!

Det har snart gått en hel dag. Jag kom upp på en avdelning, alla är så snälla och gubben är där. Han stannar inte så länge, tror jag. Jag bara vet att jag lever och att allt skall gå bra, det säger alla iallafall.

Jag blev kvar på denna akut avdelning fram till söndagen då jag förflyttades till en annan akutavdelning. Där fick jag stanna fram till nästa veckas slut. Personalen på dessa avdelningar har visat att mänsklighet går framför allt annat. Så många helt underbara människor som gör allt för sina patienter. Helt otroligt, sjukvården när man ligger inne är perfekt. Sen att jag har svårt att be om hjälp och sådant är ju mitt problem, fast de flesta av personalen lärde sig ganska snabbt det också. Hade det inte varit för personalens hjälp så hade jag inte blivit bättre, jag ville ge upp många gånger och då fick de mig att tänka på min underbara familj. Tycker bara synd om dem eftersom jag kräkt mig igenom en vecka och alla andra ofog jag har. Jag har mina skador som kommer att läka efterhand, sen att allt i huvudet känns som mos just nu får jag jobba med.




Den vita liften var den jag körde, den som är lite i delar så att säga.