En vecka kvar, vad händer sen?

 
 
Om en vecka så är det slut på smärt rehab, då skall jag förhoppningsvis stå lite visare vad jag skall göra i framtiden. Jobba fullt eller halvtid, byta jobb -ja men till vad, sluta jobba, ja många saker att tänka på.
Vad kommer jag att klara av och vad gör så att det blir värre?
 
Bara nu så är det mycket som inte fungerar längre, min motorcykel står och dammar. Kan inte köra med en arm, den ene fungerar ju bara när den vill.
Baka, ja det är en av mina stora passioner men det är inte samma sak längre, visst det finns formar och uttryckare men allt pill, vem skall göra det? Bara att kavla är en mardröm som inte är kul längre.  Jag bakar fortfarande men känner själv att jag inte presterar så bra längre, som jag vill. Antagligen har jag höga krav men det är upp till mig.
 
Under dessa veckor har jag lärt mig massor av hur jag reagerar i olika situationer, hur jag kan vara mest snäll mot min kropp och vad jag kan använda för att underlätta det jag skall göra. Men det gör mig inte frisk, även om många tror att man blir frisk av denna 5 veckors rehab. Ärligt talat så visste jag knappt själv vad den skulle innebära och i mellanåt kan jag inte svara på det ens nu. Det är tufft och hårt, känslor hänger i luften hela tiden. Trodde bara att jag hade lätt för att öppna kranen för att det skall svala i mängder, men nej tror att alla har haft sin beskärda del av känslostormar men det känns samtidigt renande på något sätt.
 
Är tacksam för att jag får deltaga i detta och jag känner ändå att jag känner mig mer positiv för framtiden än vad jag har gjort hitintills. Jag vill att detta skall vara första steget till en drägligare framtid och jag känner att detta är rätt väg.
 
 
Om alla är snälla och omtänksamma så borde ingen lida. Så var snälla.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag, jag och jag.

 

  🌸 🌹 🌷 🌻 🌷 🌹 🌸

 
Jag behöver i bland leta efter positiva saker. Tyvärr är det så med mig som med många andra att man går ner sig i djupvattnet, och så kommer man inte upp igen. Man drunknar..... Fast jag vet att jag är skadad och lytt så tycker jag att andra hela tiden har det värre. Även om det inte är tänkt på det viset, så blir det så i alla fall. Man kan inte jämföra smärtor eller hur man mår, men ändå skall jag/man på det hela tiden. Ungefär som när ens mor hade bakat något supergott, man kunde bara inte hjälpa det man var tvungen att smaka. Man, man, man varför säger man, man hela tiden? Går på smärt rehab i Lund just nu och det är intressant vilka fällor man sätter ut, och som man själv fastnar i sen.
 
Får höra att jag är så negativ mot mig själv hela tiden, tycker inte det själv utan jag tycker jag är realist. Men jag har väl fel eftersom flera stycken kastar "elaka bollar" i huvudet jämt. Jag vet att jag kan många saker men jag blir inte yngre och vad jag vill och kan, är inte samma sak som vad jag kan göra och hur jag skall klarar ekonomin. Är man utförsäkrad ett år efter att en kille kör över mig med hans lastbil så är jag ingenting värd längre. Varför skall jag som betalat skatt, skött mig och arbetat få hjälp när jag är skadad? Ja säg det, ganska idiotiskt att tycka att jag skulle ha några rättigheter.
 
Hade någon frågat mig nu så hade jag sagt, missköt dig, sup gärna, gör brott, gör allt olagligt etc då får du hjälp men bli för guds skull inte sjuk. Då är du körd, då har du inga rättigheter. Du blir tagen för bluffmakare och lat drummel etc......................................................
 
 
 
 
Här leker jag med min lillebror och lillasyster.
 
 
 Jag med min mor och farfar, jag är brudtärna till min farbror och hans underbara fru.
 
 
Studenten, en härlig tid.
 
     
 
Och så leker vi igen jag och min syster.   
                                                                                                                                              
 
Här är tanten nu, älskar att ha kul. Har nästan glömt av att jag är blond eftersom jag färgat mig mörk i många år.
 
Simma lugnt, i regnet.
 

Min andra solstråle.

 
Ja jag har självklart mer än en solstråle i mitt liv. Sonen är också min energi och lycka. Utan dessa två barn hade livet nog varit ganska tomt. Sonen var superduktig på amerikansk fotboll och hel familjen blev inblandad i detta. tyvärr blev han muskelsjuk och fick sluta med allt vad sport heter. Sjukdomar brukar knäcka människor men sonen tog sig sakta upp och bestämde sig för att hjälpa andra istället.
 
Han tog sig till Indien och hittade sitt "kall" Att ha sonen på andra sidan jordklotet kändes helt okej, kände att han fixade det. Han var en ny kille när han kom hem, ville arbeta med att hjälpa andra, så det blev lärare. Han började plugga på Malmö högskola för att kunna bli lärare. Nu vill han ha en paus och stanna upp. Allt går så snabbt och han vill tänka efter vad han verkligen vill med sitt liv. När man inte vet när man är "äldre" hur skall då ungdomar veta?
 
Han är så omtänksam, självgående och snäll, väldigt lik morfar på många sätt. Lång och ståtlig, bara jag som krymper. Han kommer att lyckas med det han bestämmer sig för, mina barn är lite envisa och målmedvetna.
Vad som kommer att hända i framtiden vet ingen, men jag vet att det kommer att gå bra. Jag tror att det är bra att ibland stanna upp och kolla vart man är på väg.
 
 
 
 
 
Så här ser han sig själv.
 
 
 
 
 
 
Underbara barn.
 
Ja idag blev det två inlägg, men jag är så stolt över mina solstrålar.
Ta det lugnt idag, och gör gärna någon glad idag. Det gör en själv glad.
 


Min blogg om mumsiga onyttigheter

Min Tårtblogg, välkomna in.





Spindelmors topplista

Ni får gärna gå in och rösta på mig, tar några sekunder och jag blir en lyckligare tant <3




Banner för Afrikas Horn