En vecka kvar, vad händer sen?

 
 
Om en vecka så är det slut på smärt rehab, då skall jag förhoppningsvis stå lite visare vad jag skall göra i framtiden. Jobba fullt eller halvtid, byta jobb -ja men till vad, sluta jobba, ja många saker att tänka på.
Vad kommer jag att klara av och vad gör så att det blir värre?
 
Bara nu så är det mycket som inte fungerar längre, min motorcykel står och dammar. Kan inte köra med en arm, den ene fungerar ju bara när den vill.
Baka, ja det är en av mina stora passioner men det är inte samma sak längre, visst det finns formar och uttryckare men allt pill, vem skall göra det? Bara att kavla är en mardröm som inte är kul längre.  Jag bakar fortfarande men känner själv att jag inte presterar så bra längre, som jag vill. Antagligen har jag höga krav men det är upp till mig.
 
Under dessa veckor har jag lärt mig massor av hur jag reagerar i olika situationer, hur jag kan vara mest snäll mot min kropp och vad jag kan använda för att underlätta det jag skall göra. Men det gör mig inte frisk, även om många tror att man blir frisk av denna 5 veckors rehab. Ärligt talat så visste jag knappt själv vad den skulle innebära och i mellanåt kan jag inte svara på det ens nu. Det är tufft och hårt, känslor hänger i luften hela tiden. Trodde bara att jag hade lätt för att öppna kranen för att det skall svala i mängder, men nej tror att alla har haft sin beskärda del av känslostormar men det känns samtidigt renande på något sätt.
 
Är tacksam för att jag får deltaga i detta och jag känner ändå att jag känner mig mer positiv för framtiden än vad jag har gjort hitintills. Jag vill att detta skall vara första steget till en drägligare framtid och jag känner att detta är rätt väg.
 
 
Om alla är snälla och omtänksamma så borde ingen lida. Så var snälla.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag, jag och jag.

 

  🌸 🌹 🌷 🌻 🌷 🌹 🌸

 
Jag behöver i bland leta efter positiva saker. Tyvärr är det så med mig som med många andra att man går ner sig i djupvattnet, och så kommer man inte upp igen. Man drunknar..... Fast jag vet att jag är skadad och lytt så tycker jag att andra hela tiden har det värre. Även om det inte är tänkt på det viset, så blir det så i alla fall. Man kan inte jämföra smärtor eller hur man mår, men ändå skall jag/man på det hela tiden. Ungefär som när ens mor hade bakat något supergott, man kunde bara inte hjälpa det man var tvungen att smaka. Man, man, man varför säger man, man hela tiden? Går på smärt rehab i Lund just nu och det är intressant vilka fällor man sätter ut, och som man själv fastnar i sen.
 
Får höra att jag är så negativ mot mig själv hela tiden, tycker inte det själv utan jag tycker jag är realist. Men jag har väl fel eftersom flera stycken kastar "elaka bollar" i huvudet jämt. Jag vet att jag kan många saker men jag blir inte yngre och vad jag vill och kan, är inte samma sak som vad jag kan göra och hur jag skall klarar ekonomin. Är man utförsäkrad ett år efter att en kille kör över mig med hans lastbil så är jag ingenting värd längre. Varför skall jag som betalat skatt, skött mig och arbetat få hjälp när jag är skadad? Ja säg det, ganska idiotiskt att tycka att jag skulle ha några rättigheter.
 
Hade någon frågat mig nu så hade jag sagt, missköt dig, sup gärna, gör brott, gör allt olagligt etc då får du hjälp men bli för guds skull inte sjuk. Då är du körd, då har du inga rättigheter. Du blir tagen för bluffmakare och lat drummel etc......................................................
 
 
 
 
Här leker jag med min lillebror och lillasyster.
 
 
 Jag med min mor och farfar, jag är brudtärna till min farbror och hans underbara fru.
 
 
Studenten, en härlig tid.
 
     
 
Och så leker vi igen jag och min syster.   
                                                                                                                                              
 
Här är tanten nu, älskar att ha kul. Har nästan glömt av att jag är blond eftersom jag färgat mig mörk i många år.
 
Simma lugnt, i regnet.
 

Min andra solstråle.

 
Ja jag har självklart mer än en solstråle i mitt liv. Sonen är också min energi och lycka. Utan dessa två barn hade livet nog varit ganska tomt. Sonen var superduktig på amerikansk fotboll och hel familjen blev inblandad i detta. tyvärr blev han muskelsjuk och fick sluta med allt vad sport heter. Sjukdomar brukar knäcka människor men sonen tog sig sakta upp och bestämde sig för att hjälpa andra istället.
 
Han tog sig till Indien och hittade sitt "kall" Att ha sonen på andra sidan jordklotet kändes helt okej, kände att han fixade det. Han var en ny kille när han kom hem, ville arbeta med att hjälpa andra, så det blev lärare. Han började plugga på Malmö högskola för att kunna bli lärare. Nu vill han ha en paus och stanna upp. Allt går så snabbt och han vill tänka efter vad han verkligen vill med sitt liv. När man inte vet när man är "äldre" hur skall då ungdomar veta?
 
Han är så omtänksam, självgående och snäll, väldigt lik morfar på många sätt. Lång och ståtlig, bara jag som krymper. Han kommer att lyckas med det han bestämmer sig för, mina barn är lite envisa och målmedvetna.
Vad som kommer att hända i framtiden vet ingen, men jag vet att det kommer att gå bra. Jag tror att det är bra att ibland stanna upp och kolla vart man är på väg.
 
 
 
 
 
Så här ser han sig själv.
 
 
 
 
 
 
Underbara barn.
 
Ja idag blev det två inlägg, men jag är så stolt över mina solstrålar.
Ta det lugnt idag, och gör gärna någon glad idag. Det gör en själv glad.
 

Solskenen i mitt liv.

 
Letade solsken i mitt stormiga, dagliga liv. Kom på att jag vill berätta lite om mina solsken. Ja då menar jag mina barn, mina underbara barn och husdjur. Kanske tänker ni, ett inlägg om blöjor, nappar och pälsvård. Haha nej mina barn är vuxna, självständiga varelser som har blivit precis det vi föräldrar önskade. Underbara, omtänksamma självgående...ja jag kan hålla på i evighet. Husdjuren kommer senare att få chansen att visa hur charmiga de är.
 
Först ut är dottern, hon har alltid haft en vacker själ och har ett väldigt vackert utseende. Ja lik mamma ni vet. Hon har egna åsikter, vet vad hon vill. Efter att ha vrålpluggat och klarat den ena utbildningen efter den andra utan att gnälla bara nöjd så skadar hon sig genom ett fall på ca 5 meter som stoppade hennes framtid som energi konsulent. Hon har fortfarande problem och värk men stoppar det henne? Nä, hon tog några kurser som heter "den fotografiska bilden 1 + 2" på högskolan, eftersom detta är hennes stora hobby så klarade hon detta också galant.
 
Startade eget som fotograf och är nu ute på bröllop överallt och fotograferar. Så härligt att se henne när hon berättar så nöjda de är och hur mycket arbete som hon lägger ner. Det verkar som att energin aldrig tar slut.
Ni kan gå in på hennes sida  om ni är nyfikna, tyvärr sätter hon inte in allt men hon har lovat att bättra sig redan i kväll. Efter lite hot och gnäll i från mamma....
 
Hon var senast i dag på en fotografering i Eslöv-Harlösa. När hon inte fotograferar så arbetar hon nu på Din sko, för att alltid veta att hon har en inkomst så att hon kan göra rätt för sig. Det tog inte så lång tid förrän hon skaffade sig titeln exponerings ansvarig. Hon är alltså en väldigt driven och vet vad hon vill. Och hon gör det på så sätt att hon vet att hon alltid kan göra rätt för sig. Det kommer inte att ta så lång tid förrän hon börjat plugga igen, tror att hon har lite nya idéer på G.
 
 
   
 
 
 
 
    
 
 Visst har jag en fin dotter?
Kan man vara något annat än stolt?
 
 
    
 
 
 
 Sen är inte utseendet och intelligens allt men ett fint tillägg eller så får man kanske inte säga.
 
Ha en underbar helg och va rädda om er.
 
 
 
 
 

Varför är arbetet med min älskade Tekla så härligt? Gissa.

 
Här kommer en liten bildkavalkad med olika arbete
och med olika kunder i korgen. Missa inte utsikten,
den är otrolig eller hur?
 

Fasad nergörning, ett måste för att det skall vara
rent och vackert. 
 
 
Brandluckor skall vara fungerande.
 
 
 
 
Plåtare fixar ett vackert tak.
 
 
Min Tekla
 
 
Markiser skall bytas.
 

Tekla från olika vinklar
 
 
Man skall kunna titta ut genom fönsterna.
 
 

 
Och så har vi ett höjdare jobb
 
 
Måla hus är också viktigt.
 
 
 
Hur kör människan?
 
 
Jag går även ner under jorden när vi jobbar.
 
 
Otroligt duktig konstnär inför melodifestivalen, eller?
Den var kul att sätta upp i full storm, NOT
 
 
Härlig plåtis man som fixade slottstaket i Alnarp.
 
 
Säkerhet när man fixar våra mobil antenner.
 
 
De kör mot trafiken och skall sen svänga några gånger.
Så super smart, kul när man står ovanför och bara tittar.
 
 
Höjdare jobb.
 
 
 
Fler antenn jobb, i Dalby. Min tonårsby.
Drömde mig tillbaka.
 
 
 
 
Jag kommer säkert att visa fler bilder på mitt underbart fria och
roliga arbete. Men det blir inte mer idag. Ta hand om er.
 
 
 
 

Lite blandade bilder i från mitt hem.

 
 
 
Saga, precis jagat igelkotte med sin mamma Shiro så nu får de sitta i koppel.
 
 
 
Bilder i från min välansade trädgård. Ogräs får samma behandling som "fin" växter hemma hos mig.
 
 
 
Igelkotts marodören!


Älskar att använda allt möjligt i trädgården.

Massor av kryddor som väller ut ur mina krukor.
 
 

Ja det kom lite bilder och kanske kommer det mer en annan dag <3
Simma lugnt
 
 
 

Det var länge sedan jag var här inne.

 
 
 
 
Livet har gått upp och ner, går på smärt rehab i Lund. Är inne på fjärde veckan så jag har en kvar. Hade nästan glömt av att jag hade en blogg, men när jag läste en annan tjejs blogg i går som också går där i Lund. Så kom jag på att jag själv också hade en eller om sanningen skall fram så har jag flera stycken. Ja vad har hänt, ja en hel del både kul och negativt.
 
I vanligtvis så arbetar jag 6 timmar om dagen och är sjukskriven 2 timmar, får dock ingen sjukpenning då jag är utförsäkrad. Konstigt samhälle kan man tänker när man arbetar och betalar en massa skatt men blir man sjuk sparkar de ut en och struntar i att man behöver hjälp. Läkaren säger att jag skall arbeta mindre för att inte skada min arm/kropp mer, även om den blir sämre efterhand så behöver jag inte påskynda det. Men vad vet en läkare? Såklart vet försäkringskassan mycket bättre, de har ju alla kunskaper man behöver.
 
Nej det är inte lönt att vara sarkastisk, livet är så här, bara att gilla och gå vidare. Smärt rehab som jag går på nu, vänder ut och in på mig men jag vet att jag lär mig något. Överkänslig som jag är just nu både till kropp och själ så sprudlar mina tankar åt alla håll och kanter. Svårt att styra alla känslor som överväldigas i mig, men med det otroliga stöd jag får av de andra i gruppen så skall det gå. Hoppas bara att jag också kan vara till något stöd till någon annan, att något jag säger eller gör kan hjälpa dem. Ja det hade varit så kanon, då de ger mig så ofantligt mycket. Personalen som är här är också helt otroliga, de verkar födda för att ta hand om andra genom att hjälpa en att ta hand om sig själv. Skall bli kul att se vilken människa som döljer sig bakom mitt skall, skall jag gilla henne eller skall jag gå i strejk?
 
Som sagt en och en halv vecka kvar sen skall jag arbeta några veckor innan semestern nalkas och man kan njuta av ledigheten. Så skum man är! När man är hemma och sjuk vill man till arbetet, när man arbetar vill man alltid ha helg och krydda med lite semester.
 
Skall se om jag kommer ihåg att uppdatera, har svårt med minnet men allt kan bli bättre.
 
 
 
Detta kort hittade jag, det är taget för 11 år sedan och visar mig och min syster. Det är precis innan jag gick upp 32 kg på mindre än 2 månader. Nu kanske jag kan få hjälp eftersom det verkar vara en chock jag hamnade i, nu till hösten skall jag börja prata med en hjärnskrynklare om olyckan och om detta så kanske blir jag en ny variant av mig själv med förbättrade / utbyt detaljer som var mindre bra. Det låter lovande i alla fall.
 
 
 
Ha det så bra och va rädda om er.

" Igår, idag och i morgon

”Igår, idag och i morgon”!

Jag ramlade i duschen idag, skämdes så jag kallade inte på hjälp. Men ibland känns det som gubben har känselspröt eftersom han känner på sig ibland att jag behöver hjälp. Vi har ett snedtak där vi har vårt badkar, det har vi haft i 20 år och nu kan jag inte ens duscha själv. Ja jag vet att det inte är pinsamt men jag tycker det i alla fall. Min nacke och arm fick på ”persikan”.

Jag har varit en frisk person i hela mitt liv, inga sjukdomar inte ens en barnsjukdom. Har min blindtarm kvar såsom allt annat, om inte någon Alien varit och bytt bort något utan att jag märkt något. Inga vacciner eller andra medikament har vandrat i min kropp, nu är jag en pillertant….. Min far dog för 11 år sedan 65 år gammal, då gick jag upp 32 kg på ca 2 månader. Eftersom jag aldrig varit tjock innan så fick jag panik och gick till läkaren, men jag äter fel var det ända jag fick reda på. Okej, jag äter inte socker, mjöl etc. kakor och godis har jag aldrig ätit!!!  Vad blev/blir jag tjock på/av? Detta var ”igår” men än idag blir jag inte smalare och känner mig som en flodhäst i kläder. Jag har inte haft problem med rörlighet innan men nu hjälper det inte att ha flera hinder tillsammans, jag spricker snart av allt skit runt omkring rent ut sagt.

                   

 Dåtid                     Nutid
 

En perfekt dags händelse som gör livet värt att leva och en dålig arm som skriker ut sin smärta, skadar armen titt som tätt eftersom jag inte känner av den i mellan åt, huvudvärken som brummar och dessa överflödskilon gör att jag får bli en väldigt skitig flodhäst eller ta lån och bygga ett nytt badrum som överlevt 2 barn och två vuxna i 20 år. Perfekt med en utförsäkring som inte gick att överklaga!!! Skall jag skriva in mig på ett hem för gamlingar eller skall jag hitta mitt liv någonstans i rännstenen? Förändringen från att hoppa upp och ner ifrån lastbilen till att behöva stege tog inte så lång tid, mitt liv är förändrat för alltid, nu har jag blivit en stel och gnällig tant.

Vad har hänt då?

Innan 16/2-2012:

Pigg, orkade, glad, humoristisk, energisk etc. Baka som en galning, körde mc natt som dag, vi hade fosterbarn, engagerade oss (familjen) i att hjälpa en by i Indien att få skola, medlem i missning people, husdjurshjälpen etc. Jag älskade livet och min underbara familj, ville göra allt för alla och gillade att hjälpa.

Olyckan:

 
 
   

Nu 23/6-2013:

Trött, gnällig, orolig, uppgiven, trött på livet, har inte kul, har alltid ont och det blir värre, orkar inte baka som förr, kan inte köra mc med en hand, har inte fosterbarn, orkar inte engagera mig i nått längre, medlem fortfarande i de olika föreningarna men orkar inte vara aktiv……..Älskar fortfarande min familj men känner att jag är en belastning även om de aldrig skulle erkänna det, vill hjälpa men orkar inte……….

Slutplädering: Vad har jag kvar?

Blir påkörd i arbetet, har otur med att få uppleva många tråkiga saker under och efter olyckan. Tyvärr upplever jag detta om och om precis som en dålig repris serie från 80-talet, som aldrig tar slut. Har inbyggt att man skall återgå till arbetet så fort som möjligt, att det gör ont är bara ett bevis på att man lever. Tjatar till mig mer och mer mot min fina läkares råd, nu börjar jag att förstå hennes bedjan att jag skulle ”varva ner” även min kurator ”tjatar” men jag är envis så det skriker om det. Prata lite med rehabiliteringens bästa och trevligaste läkare som jag någonsin mött men sen ändrade jag säkert ämne för sen blev det inte mer, och med mitt urkassa minne så lär jag snart inte hitta hem… Varför skulle jag få ny medicin som hjälper, jag glömmer antagligen att ta den…..

Nu får jag betala får den tjurigheten, jag får mer och mer ont. Behöver medicin som hjälper, för just nu äter jag en massa som bara bedövar, sömntabletterna gör inte så mycket verkan de i heller. Behöver sova ut ordentligt, inte bara en timme där och där. Vill kunna blunda utan att trigga tankar som är otrevliga………Lär mig otroligt mycket på denna fem veckors rehabilitering jag går, men vad gör jag sen??? Klarar jag av att göra mitt arbete, vill jag inte ha något liv efter arbetets slut på dagen då jag inte orkar någonting efteråt? Vad kan jag göra istället? Vem kan hjälp mig? Jag klarar inte mycket mer, vad händer om två veckor? Skall allt vara som det var innan kursen eller vad? Just nu får jag avslag på allt och den fackliga juristen som hjälper mig har jag inte pratat med på flera månader. Jag läser pappren när jag får kopior men vad händer, hon har aldrig tid att prata?

Nu har jag varit hemma i fem dagar och där av var det en midsommar dag. Vad har då denna tant gjort? Jo, funderat och skrivit på detta när jag orkat. Varit ute med hundarna som jag funderade på att avliva när de anföll en stackars igelkott, efter mycket om och men fick jag in den. Att skriva är en av mina många hobbys men det tar sådan tid nu när jag måste vila hela tiden. Firade midsommar med gubben och sonen och jag kände hur de ljög för min skull när de sa att vi skulle vara hemma själva och ta det lugnt……Har aldrig hänt för och jag kände mig skyldig igen. Vi hade det jätte trevligt och som jag alltid säger, jag älskar min familj men det blev ingen midsommarkänsla. De gjorde min helg för jag älskar dem över allt annat men känner att de glömmer sig själv för att jag skall ha det bra. Dottern hälsade på idag en stund och vi gjorde smörgåstårta, hela familjen är tokig i det. Vi bakar med kokosmjöl så inget dolt socker här inte. Dottern gjorde det mesta och jag dolde min kämpande gråt för att jag inte orkar och kan längre.

Vad lär jag mig då på rehab? Jag får prata med andra med smärta och det är ovärderligt, jag får en massa knep och råd av arbetsterapeuten, lär mig mycket nyttigt av psykologen både kul och intressant. Denna tid är som jag sa innan på rehab, den bästa och sämsta tid jag någonsin upplevt.

Hur skall jag gå vidare? Jag har inga svar, jag vet inte vad jag kan och vill… Allt känns som ett dåligt slut i en kanon bra novell med mycket bra och kul innehåll, hatar dåliga slut. Jag har lärt mig att mycket fantiserar man ihop själv efterhand man har sina upplevelser men vad är sant och vad är fel i mitt liv då???


RSS 2.0