Sömnlös men ganska nöjd.



Idag har jag sovit mest hela dagen, natten var inte så ”sovande” precis. Hatar när man har det så ont att man inte vet vad man skall göra för att det skall gå över. Var hos min nya läkare idag, hon var trevlig. Hon tycker att jag jobbar mycket för att komma igen. Kul att höra att någon tycker att jag är duktig! Sjukskriven till slutet av månaden, till att börja med. Med en massa ny medicin, blir väl snart narkoman med all den morfinen.








Nä nu skall jag faktiskt vara glad, Tim min son har äntligen fått internet där nere i Banjara Basti, Indien. Så han skickar hem bilder på så söta barn och på honom så klart. Han skall försöka komma i gång med sin blogg nu så att vi skall kunna följa honom på sitt första steg att rädda världen. Här hittar ni hans BLOGG . Han har även en facebook sida  som ni gärna får besöka.







 






Som alla vet så är jag väldigt stolt över mina barn. Men finns det någon förälder som inte älskar sina barn och är stolt över allt de gör…?.....Jo det finns nog men de är inte värda att ens nämnas i denna blogg.

Nä det Tim gör där nere i Indien högaktar jag honom för, det var en tuff resa dit och resan var verkligen inte billig. Men det han ser och upplever har han med sig i sin livet-resväska. Han kommer alltid förbli en hjälte i mina ögon.











Han är imponerad av vissa småtjejer där som visst är väldigt smarta och duktiga i skolan. Han vill ge dem en chans att utbilda sig. Han skall välja ut två barn som vi skall ha som faddrar. Han säger att det är svårt men han vill välja någon som verkar ha viljan att ”bli något”. Han har svårt att förklara men jag tror att jag förstår, han vill hjälpa någon som senare själv kan hjälpa.











Pratade med en av de som håller i AVI hon är så trevlig och man känner att hon brinner för vad hon gör. Tjejens namn är Signhild Örnberg, det finns fler eldsjälar där men denna tjej har jag haft kontakt med så därför vet jag att hon är en helt underbar människa.

AVI är ett ställe jag gärna skänker mina pengar till eftersom jag vet att det går till dem som skall ha det och ingen annan. Har lovat Tim att vi kommer att fortsätta att spara och göra insamlingar till just AVI. Detta är vårt framtida mål.


Även barnen i Banjara Basti skall ha roligt, eller hur? Jag och gubben hade nog inte vågat åka, men de ser ut att ha kul.





Jag har slutat att leta.




Jag skall sluta säga att jag saknar mitt gamla jag, hon finns inte mer. Jag lever i nya rutiner, sakta men säkert börjar jag kunna köra bil utan att kräka och gråta. Det går inte fort men ingen krypkörning i heller. Problemen ligger i de bilar jag har bakom mig, helst om det är en lastbil.


Det är bara att acceptera mitt ”nya” jag, tänker inte leta mer efter den gamla Cilla. Hon är väck!!! Jag märker på min omgivning att många tycker att jag skall ”bli normal” igen. Jag väljer INTE att vara sån här, jag väljer inte att lipa hela tiden, det kommer av sig själv.


Smärtorna jag har är inte på låtsas och mina bilder i huvudet efter olyckan är inte att leka med. Men på något sätt känner jag att jag är tuffare nu än bara för några dagar sen. Vill inte leva med dessa bilder i resten av mitt liv. På något sätt skall jag må bättre, och det är inte för att andra tycker att jag skall sluta tjafsa utan för att jag själv vill!  Självklart väljer man inte att leva vidare i en olyckas mardrömmar man hamnar där och sen……..vem hjälper en därifrån?


Som sagt jag är nog förändrad, känner att nu skall jag inte skjuta upp saker mer. Man vet inte vad som händer under dagen så varför chansa. Vill man göra något så är det nu som gäller.


Jag är tacksam för ER ALLA som skriver till mig, jag läser och njuter av att ni som är så viktiga för mig. Ni är så fina människor! Ni gör livet värt att leva, jag skall kämpa mer.

 
Tack för att ni finns.








Små bitar av mig doppade i salta tårar.





Min dotter hälsade på mig några timmar igår. Det känns så skönt att hon trivs med sitt liv, har massor att göra och ändå kan ta tid för sin mor. Vi hade trevliga timmar som tyvärr tar slut alldeles för fort.

Tim har fortfarande inte hört av sig, de har problem med servern nere i Indien. Men jag saknar honom och undrar hur det går för honom. Han var ganska chockad för all fattigdom och mycket annat. Så det hade varit kul att prata med honom och se hur han har det nu när han varit där en vecka.

Gubben hade blommor med sig hem idag, de hade samlat på jobbet. Saknar att jobbet, vill jobba!

Känner inte att jag kommer någonstans, ingenting är kul just nu och jag blir missförstådd hela tiden. Det är svårt att komma någonstans om ingen vill prata med mig, och då menar jag inte genom nätet.  Mitt dagliga liv är inte okej och jag känner att känslan att några tycker att ”ryck upp dig nu”! Skulle önska att det var mina ben som var brutna och gipsade då hade folk sett att jag är i sönder. Nu ser ingen och det ger mig en känsla att jag inte är så sjuk. Jag bara spelar, men vad kan jag vinna på det??? Varför förstår inte någon att jag är sönder inuti? Eller rättare sagt Cilla finns i bitar nu, lite här och där. ………………………………



Hur kul har jag på en skala på 10? svar -10....





Har inte skrivit på två dagar nu, pallar inte. Jag låter som en helsur kärring som älskar att gnälla och klaga!!! Mitt liv just nu är väl inte så kul, försöker köra bil. Lipar gnäller och spyr ner bilen. Men jag tar mig några meter varje dag, men inte utan kämpande.

Vad har nu hänt under två dagar, ja jag har fått en läkare i Ystad och hon skall visst vara bra, så jag hoppas på det. Får behålla min kurator i Lund, hon orkar med mig fortfarande säger hon i alla fall.  Var inne på försäkringskassan, visste inte ens var det låg. Så man kan nog inte kalla mig stammis precis.

De hade mina läkarintyg men visste inte att jag var hemma så någonstans har det blivit glömt att sjuka mig. Men det är fixat nu och det är ju bra för annars så får jag inga pengar.

Kuratorn menar att mina största problem just nu är smärta och att jag inte får sova, så mina uppdrag denna vecka är att försöka vila mer och kanske få sova mer. Lite svårt då det gör ont att ligga eller sitta för länge. Men det är problem som skall lösas.

Ett annat stort problem är nog att jag undrar över var mina vänner har tagit vägen, jag hör av alla dessa underbara människor som jag inte brukar umgås med. Men de jag umgås med var är de? Är jag så skrämmande eller är det svårt att prata med mig? Jag känner att jag inte är den jag trodde jag var, kanske tycker folk det är skönt att slippa mig. Men nä så skall man inte tänka, jag bara har ”hjärnspöke” och detta kommer att bli bättre…………….men när? Hade jag själv velat prata med en sån gnällig och lipig person…..?......antagligen inte, så ta inte mina funderingar så starkt, jag skriver av mig och livet är så här. Alldeles normalt säger kuratorn….precis som i skolboken.

Blev så glad i dag, tjejerna från byggnads arbetsgrupp ringde. Skulle egentligen vara i Stockholm nu men jag är ju här….. Det var härligt att de ringde, underbart med de tjejerna för de gör mig glad. Massor av jobb i Maj och jag längtar att få träffa dem då.

Vad har mer hänt, träffade en gammal arbetskamrat som numera är mer av en familjemedlem, det var skönt. Alltid så trevligt att träffa Ollepulle.

Träffat har jag även gjort med mina grannar, ja lite svårt att undgå att ses. Var skönt att prata lite och även skönt att kunna låna ut öronen för andra saker än mina egna problem hela tiden.

Många har börjat skriva till mig och ge mig olika tips, tjejer och killar jag aldrig träffat. Helt otroligt vad detta gör mig glad mitt i allt skit så finns det de som bryr sig om mig. Jag försöker att svara men i mellan åt så är jag inte så ”pratig” av mig.



 

 

En dag så hittar jag MIG igen, hoppas bara att det sker snart.


5 dagar på mig att bli frisk!







Jag har en insändare på min blogg, ja hennes ord till mig idag lät som en sång. En kärlekssång till livet. Vackra ord, hon förstod mig, nästan så att hon var inne i huvudet och lekte. Skrämmande, har många som skriver så fint till mig och jag önskar att jag var så stark som alla säger att jag är. Alla säger att det kommer, men när?

Alla dessa ord betyder så mycket men fastnar de??? Ja jag vet inte, just nu känns allt hopplöst. Försökte att få något gjort idag, haha. Diska och gråta fungerar inte, glas går i sönder och så blir jag bara ännu mer deppig.

Skulle kopiera mina läkarintyg till jobbet idag, jag har denna vecka också sen skall jag arbeta ………jag är så glad att vi har kopierings och skrivare hemma. För hur skall jag kunna jobba, kan inte lyfta något och detta lipande har gått på huvudet!!!  Visst vill jag till jobbet, saknar det MEN hur gör jag med mina tunga lyft? Hur skall jag klara av mitt arbete?

Hur skall jag kunna köra en lastbil när jag inte klarar av att sitta i bilen utan att stortjuta. I morgon skall jag försöka ta mig till Rydsgård, om jag går dit ca 8 km så kan jag ta tåget till Ystad. För köra bil det vet jag inte hur det skall gå till. I dag satt jag i bilen och bara storgrät.

Måste få tag i en läkare, har ingen så det måste jag fixa. De i Lund kan jag inte ha kvar, eftersom de är akutläkare. Jag bara väntar på att min underbara kurator säger att jag inte får ha henne i heller. Skall träffa henne på torsdag.  Ända problemet är HUR jag skall komma till Lund på torsdag, har bil men ingen Tim som kör. Undrar hur lång tid det tar att gå?

Ganska små problem om man tittar på andra som har det värre! Fattar inte att jag inte kan sitta i bilen, vad har den gjort mig? Jag försöker, men det går inte. När jag åker så har jag fullt upp med att kontrollera de som kommer bakifrån, känns som om jag skall bli påkörd hela tiden. Ingen säger något när jag åker men jag känner att de tänker ………. Gubben och Tim är de ända som kört mig än så länge. Mina pojkar har det inte lätt.




Hittade denna bild på nätet, vet inte
vem som gjort den men den är fin.


2X Cilla!




Ja, nu har jag skrämt alla till tystnad. Med mitt evinnerliga tjat om drömmar och smärtor har nog skrämt bort de flesta vid detta laget. Jag tänker nog ganska friskt ännu, jag vet vad jag gör för något och jag vet att det är fel!!! Hade jag kunnat så hade jag själv gått!

Ändå så gör jag det, förståndigt, NÄÄ. Hur fungerar hjärnan egentligen? Jag ser att mitt beteende inte är bra för mig men ändå lipar jag hela tiden, varför? Finns det någon vettig förklaring till att jag inte kan lyssna på mig själv?

Jag vet vem jag är, eller skall jag säga att jag trodde att jag visste. Nu är jag inte säker längre, vad vill jag med denna nya Cilla? Och vad skall jag göra med den gamla som sitter bredvid och ojar sig hela tiden? Den nya Cilla är inte min typ av människa, ego typ. Tänker bara på sig själv och drar sig undan, vill jag verkligen bli sådan? Nej jag trivdes med gamla Cilla och hon med mig.

Nä nu sitter jag här och har en diskussion med mig själv. Precis som om jag hade en på varje axel som bråkade. Det kanske är så jag skall beskriva det, dag och natt.

 

Mina problem som listade:


Undran:                                                                 Svar:

Jag har fortfarande ont.                                           Det läker, det tar tid!

Drömmer otäckt, dag som natt.                                 Kommer att gå över!

Livrädd för bilar.                                                     Kommer att bli bättre!

Vill gömma mig.                                                      Kommer att ändra sig!

Trött hela tiden.                                                     Vila!

Gråter för ingenting.                                                Bara sluta då!


Kommer dessa problem att lösa sig? Om jag skulle sagt till någon annan så hade jag sagt till vederbörande att detta löser vi. Och börjat leta lösningar. Varför kan jag inte lösa detta med mig själv? Varför har det blivit såhär? Jag är inte sån här!!!

 

Är detta för evigt???





Mjau och Saffran lyssnar och tittar oförstående på mig.


Funderar på att ändra namnet på bloggen till ”Gnällbloggen, hon som bara gnäller om ALLT.

 

Det börjar gå över och så får jag höra, du ser så frisk ut, va skönt att du klarade dig så bra,  skall du börja jobba nu eller kan du inte berätta om olyckan………….Är det jag som är knäpp eller? Visst det är säkert bra att berätta om olyckan, men hur många gånger är det bra? Jag kräker alltid en stund efter att jag låter mig minnas.

Ser jag frisk ut, ja tack och lov jag skadade inte ansiktet även om ett nytt hade varit fint. Låter jag hemsk? Ja antagligen låter jag som en otrevlig kärring och det är precis vad jag är!!! En sur kärring som bara spyr, har ont ja rent ut sagt för jävligt ont!!!

I går när vi kom hem efter Danmarksresan för att lämna Tim så åt gubben och jag glass, min vanligaste kost eftersom det är lättast att kräka upp, nej faktiskt för att det oftast får stanna längre.

Vi gick och la oss eftersom jag höll oss vakna hela natten på grund av att jag hade ont. Stackars gubbe som får vara min stora hjälte och ta hand om mig hela tiden. Vi sitter vid datorerna och plötsligt behöver jag kräkas, och det gjorde jag, trodde att inälvorna skulle komma upp. Det kändes som att jag stod där i evighet men jag fortsätter fast jag inte har något att släppa ut.

Jag vill bara ge upp, gör slut på mig!!! De sa till mig att det skulle bli värre innan det kunde bli bättre! Men, hallo jag kan nog inte klara mer nu. Jag vill inte, kan inte och tänker inte i heller. Det måste ta slut nu. Jag tar inte livet av mig, så sluta tänk så!!!

Min familj och vänner som jag håller så nära och bryr mig om de försöker stötta mig, hjälpa mig men jag orkar inte träffa någon. Det kommer att sluta med att jag är helt själv, ingen kommer att orka med mig. Jag orkar INTE! VARFÖR skall jag ha så ont? Sen är jag konstig på andra sätt också, människor jag omges av varje ”normal” dag. Var finns de, är de så glada att slippa mig eller är jag svår att prata med? Tror att de flesta kunder från jobbet har ringt mig. Jättegulligt de skickar blommor och ringer flera gånger men alla andra! Jag trodde att jag var lite vän, men antagligen inte så är jag inte det. Sanningen är svår att se, kanske dags att förändra sin stil, bli snäll och trevlig. Konstig att jag bryr mig eftersom jag inte orkar träffa någon……men som sagt jag är inte normal. Kan man skylla på huvudet?

Smärtan är ett gissel men det är något annat som nog skrämmer mig mer och är nog (försöker vara duktig nu) anledningen till att jag mår som jag gör. Drömmarna, mardrömmarna de visar dåliga repriser om olyckan hela tiden och blandar in lite nytt varje gång. Lite nya människor eller olika varianter på olyckan. Trött är lika med gnälligare, kanske har jag det värre för att jag sover så dåligt? Hur sover man när man har ont när man rör sig???

Var gång vi har varit ute och jag åkt bil så gnäller jag, jag hatar det! Jag som älskar bilar, lastbilar och motorcyklar………..vad gör jag nu? Tror att jag skall krocka varenda gång jag ser en bil i backspegeln, lite lättare om det är mörkt ute, då kan jag låtsas att jag är inomhus. Sen varenda bula och hålighet gör ont, ser inte slutet på denna berg och dalbana. Jag ser inte vart detta skall sluta, vet bara att jag är slut i huvudet. Kommer antagligen aldrig att bli normal igen, vill jag göra andra glada så får jag väl spela så att de blir nöjda. Starka Cilla ja! Hon klarar allt. Har bilen hemma, men vem skall köra mig? Tim är inte hemma och Tina bor inte hemma. Jag är själv och ärligt talat så tror jag att Shiro och Saga kör bättre än mig just nu. Jag tänker inte krocka igen.

Skall till kuratorn på torsdag, ha… vem kan köra mig eller så får jag gå! Tror att hon också kommer att ge upp. Om jag själv gör det så varför skall andra bry sig.

Jag ser inte slutet på denna karusell, va f-n skall jag göra??? Hittar inte nödstoppen!
Och inte starten på mitt liv iheller, kvasten har inga batterier kvar........




Gnäll, gnäll och så lite gnäll.






Nu har vi varit i Danmark och lämnat Tim på flyget till Indien. Hade två tjejer som störtbölade rent ut sagt. Tina och Frida, syster och flickvän det blev nästan risk för att Tim skulle fastna i säkerhets kontrollen med för mycket vätska på sig. Han var dyng sur av salta tårar. Var uppe redan vid 5 idag, farfar ringde och kollade så att vi kommit upp. Jag har haft en helvetes natt, smärtorna avlöste varandra och jag tror att något ben sitter galet. Det känns så i alla fall.

Det kändes skönt att Tim kom iväg men jag trodde att resan till Danmark skulle döda mig, hatar att åka bil just nu. Det gör ont och jag tror att alla skall köra på mig. Mina piller börjar ta slut och jag får väl fundera på att fixa en läkare här nere, kan ju inte ha akutläkarna kvar. Varför tycker jag att allt blir värre och värre, inatt var det som om alla revben skulle ut. Visste inte hur jag skulle ha det, gick inte att ligga, sitta eller något. Vad jag än gjorde så blev det fel, och då kommer tårarna sen är det kört. Så trött på detta gnäll nu, trodde att det skulle bli bättre. Visst vissa dagar känns det bättre men då sitter jag oftast i en fåtölj och hamnat rätt och sen stannar jag där, vilket liv! Skall jag bli en soffpotatis så att jag kan undvika det onda?








Det värsta med mig just nu är att jag känner att jag är på god väg att bli pessimist, usch det blir bara värre och värre. Ingenting är kul, inte ens det fina vädret får något leende av mig. Nä jag vill inte ha ont!!! Jag får väl byta namn till grinolle, passar bättre!

Nu skall jag försöka sova sittande, går inte det så vet jag inte vad jag skall göra! Jag är så trött och har ont överallt tycker jag. Inte någon kanon tant att leva med, skulle jag tro…om jag inte gråter så gnäller jag på smärtan. Jag hade nog slängt ut vederbörande om det var jag, så det är tur att det inte är så.

Tim skall höra av sig när han kommer fram så jag har tid innan han ringer. Skall bli kul att höra vad han tyckte om den långa flygtiden, från 11,00 till 03,00 dagen efter. Stackars påg säger jag bara, han var inte nervös idag i heller så han har nog inga nerver. Annars så är han onormal, eller så är det blandningen skåning + norrlänning som gör honom som han är.







Mamma stress!



Tina & Tim MVG+ i mitt facit.

 

Ja, en massa som skall vara klart, varför skall man stressa i sista minuten? Trodde allt var klart men NEJ, småsaker som mamma Cilla tror sig veta att Tim behöver. En typisk mamma sak antagligen. Tim däremot är lugn som en filbunke och tar allt med lugn och ro. Sen alla mina funderingar och rotande i framtiden så gott jag kan för att se om det finns problem någonstans, men det verkar inte gå att fuska. Framtiden är i morgon så jag får vänta.

Resan är klar, allt packat snart och jag börjar om igen…..vad har vi glömt? Måste pusta, har ont så att jag spyr. Förlåt kräka heter det väl på civiliserad svenska.

Kom att tänka på min dotter Tina, hon måste ju tro att jag inte älskar henne, allt detta skrivande om Tim, Tim och Tim. Så fel hon har i såfall, jag är så stolt över båda mina barn som är så perfekta två barn kan bli. Med facit i handen så kan jag vara en stolt förälder ja även gubben får väl hänga med på en bit. Ibland har jag väl lyssnat på honom när det gäller barnuppfostran eller? Jag blir lite tveksam………lyssnar jag någonsin? Ja det gör jag faktiskt och jag är ingen envåldshärskare i heller, är nog en ganska snäll person egentligen. Kombinationen av oss är väl det som har gjort våra barn så omtänksamma och goa som de är.  

Tina bor i Malmö och sköter sitt pluggande och boende perfekt, kanske om jag skall leta fel……så har hon lite för lite tid för sin mamma. Jag behöver mina barn, är livrädd att de skall dissa mig som det så fint heter. Jag vill att de skall känna att jag alltid är där för dem. Men jag behöver dem så mycket, jag mår skit ibland när jag inte vet vad de gör eller inte hör deras stämma var dag!

Är så rädd att det skall hända Tina en massa eftersom hon bor i Malmö, tänk om någon idiot gör henne illa. Skulle aldrig förlåta mig själv för att jag inte skydda henne………..Vet att hon kan ta vara på sig själv och det är jag stolt över. Tänk om det händer Tim något??? Ja TÄNK om, en mammas gissel. Något man aldrig säger bara tänker. Tur ens barn inte vet vad som rör sig i föräldrars huvud då hade de nog aldrig orkat med sina föräldrar, haha.

Hur är det med mig idag? Ja förutom att jag har ont, trött, huvudvärk, kräker och har tomtar på loftet så är det väl ganska bra.  Inte så mycket jag kan göra, även om jag vill så orkar jag inte. Har planerat att göra lite örtomslag till mig själv i helgen, skall bara få i väg Tim sen kan jag återgå till att vara ego Cilla.



Dalta inte!






Ja hur går det nu? Jag orkar ingenting, trött bara jag tänker att jag vill göra något. Nu åker mitt stöd och tröst till Indien på lördag och lämnar mig ensam!!! Låter hemskt men sant, Tim har äntligen fått en ny resa och far iväg på lördags morgon. Resan blev dyrare men det är det värt, det Tim skall göra är guld värt tycker vi.

Den andra resan avbokades med reseskydd och allt men eftersom jag inte var döende så får vi inte pengarna tillbaka. Tim förlorade sina surt sparade pengar 6000 kronor.  Superduper, i framtiden….. den som vi marscherar mot finns inte plats för känslor och omtanke. Människan skall bebo vår planet utan att hava känslor, låter ju verkligt eftersom det känns så när man funderar på vad som händer i världen!

Varför tvingas människor fly sina hem, varför bry sig om olika religioner etc.??? Vem jag än bestämmer mig för att tro på så är jag i grund och botten människa med ett hjärta och en hjärna……….börja bete sig därefter…….nä nu gled jag ut helt för mycket.

Jag börjar om, ja så här. Idag är det precis 2 veckor sedan jag lekte krockkudde. Jag mår som en krockkudde med tur antagligen. Jag får massor av stöd men också oförstående mot att jag inte orkar ha en massa besök, jag är trött, har ont och gråter hela tiden. Detta är inte jag och jag letar med all kraft för att hitta mig själv. Men jag har varit duktig på att gömma mig.

Var hos kuratorn idag, vilken tjej! Jag verkar vara en kopia av hennes skolböcker, hon vet allt förstår mig innan jag säger något och bäst av allt. Inget daltande! Trodde inte att jag skulle behöva en kurator, det låter så hm ja jag vet inte riktigt vad det låter som i min värld. Men jag tror faktiskt inte jag överlever utan henne, så det så. Med all smärta i världen så går det inte att jämföra med röran i mitt huvud och lyckas hon fixa till det så är hon värd ett nobelpris. Hon fick mig till att känna glädje idag i alla fall en stund och jag tror faktiskt att jag log några gånger också, snacka om att bli lurad, hihi. Kanske även allt det andra som behöver renoveras också blir fixat då är det dubbel Jeopardy.

Var även och träffade en läkare på neurokirurgen hon däremot plockade snabbt ner mitt humör till -0. Hade inte Tim varit med mig så hade de behövt en massa städare till att plocka upp mina rester utanför dennes fönster, tror vi var på våning 9. Det var tramsigt att oroa sig över att de hittat en cysta i huvudet på mig när de röntgade mina skador efter krocken, det borde jag väl förstå att den var ofarlig.

Självklart jag pluggade till läkare när jag har haft mina lunchraster………NOT. Problemet med min arm och hand ………ja om jag verkligen hade problem så kunde jag få en remiss till ortopeden, hon var ju inte expert på just detta……tack det var snällt, vad gör jag här? Jag hade ju klarat mig utan blodvite eller några större skador, alla delar i kroppen sitter där de skall. Kanske lite sönder men sitter kvar! Så jag behövde inte vara så deprimerad, jag är inte deprimerad sa jag och börja störtgråta.

Vi tog i hand och hon sa att jag gärna fick ringa om jag hade mer problem med cystan i huvudet, ja den som är totalt ofarlig! Så skulle hon förklara igen att den var ofarlig, jag sa tack så mycket och slet med min son därifrån. Varför är jag så gnällig???  Tänk att man betalar för att få en sådan behandling. Jag har ju haft tur, jag lever och frodas, något gnällig men det finns de som har det värre. Tim och jag åkte och handlade bara det är en pärs, nä nu börjar jag gnälla igen. Sen körde vi hem.

I morgon skall allt gås igenom så att vi inte glömmer något nu inför resan till Indien. Och jag tänker……vem skall nu plocka upp mina delar när jag får mina gråtattacker. Jag får fixa det själv men problemet är att jag inte litar på mig själv, jag hatar dalt och börjar jag dalta med mig själv så kommer det att gå galet.  

Sitter här mitt i natten och skriver, vågar inte sova för då kommer smärtan och gråten som ett brev på posten. Det är ett sätt att läkas på sa kuratorn men just nu vill jag inte, mina tankar är inte som de borde vara. Jag har suttit och skrivit ner allt hon sa idag så att jag kan göra en lista att följa men just nu har jag lite svårt att tro på ett ”liv” efter detta.

Har tankar som jag inte skall ha och det vet jag, hjärnan fungerar i alla fall på halvfart. Nä nu låter jag som ett ufo som skall skrämma världen till lydnad, men så är det inte jag bara är så trött på att vara mitt nya jag! Får se vem jag är imorgon……..



RSS 2.0