Att vara jag en vanlig tisdag.

 
 
Eftersom jag inte sover så mycket så är jag hopplös på att komma igång när jag borde. Vet att ingen inte har några måsten på mig, men jag själv har måsten. Vill så mycket och vad blir det...................ingenting. Men när gubben ringer hem så blir det fart på mig, känner mig lat och kass.
 
 
Körde in till Ystad för att fixa lite ärenden och bland annat apoteket, där alla otrevliga personer samlas. Det är väl konstigt att det alltid skall stå gnällrövar och klaga på att det tar för lång tid och varför folk handlar så mycket, jadijaddijaddi !!! Men mitt nya direkta reaktionsförmåga så utan att hinna tänka, så......... Vänder mig om, frågar högt och vänligt om inte damerna kunde lämna stället för vi andra ville ha lugn och ro. De blänger på mig och då ler jag mitt största leende och säger att det inte är surpuppornas dag förrän nästa vecka, då blir damerna tysta och runt i lokalen så står folk och småler.
 
Körde hem och var ganska nöjd med att ha blivit en tant som man kan kalla ruter tant, hihi
 
 
Satt och funderade på mina vänner, jag har alla sorters vänner. Vissa träffar jag ofta vissa träffar jag aldrig fast jag vill och några har jag inte ens träffat....Undrar sakta om alla har det så bra som jag? Men tyvärr får jag säga än en gång att jag blir sämre som vän för varje dag som går, drar mig undan och har massor av ursäkter för att inte behöva visa mig. Vill inte be om hjälp även om jag skulle behöva det, eftersom jag vill känna att jag också får göra något då. Vill inte känna skuld.
 
En gammal vän som dykt upp igen efter många år erbjuder sig att hjälpa mig då hon själv var "åskådare" till hennes egen man när han blev dålig och låste in sig i sig själv. Jag känner att hon kan göra mycket för mig men samtidigt är jag rädd att detta med mig skall dra upp allt som hon råkade ut för. Vill inte låta henne uppleva sorgen och ensamheten igen. Har flera vänner som erbjuder olika hjälp, men jag är trogen mitt nej.
 
Varför???
 
Är jag rädd för att bli frisk?
Är jag rädd att det blir värre?
Är jag rädd för att se?
Vad är jag rädd för?
 
Är jag bara rädd för att känna mig svag eller vad håller jag på med? Cilla, ja hon som klarat 50 år av sitt liv ganska bra. Men sen backar jag och blir beroende av andra, kan det vara det? Varför ser jag inte själv svaren? Eller vill jag inte se dem? Tog ett 1 1/2 år innan jag accepterade en psykolog, det går som sagt fram och tillbaka. Men vad behöver jag för att vilja fortsätta? Vad kan få igång mig igen? Batterierna känns slut, var kan jag ladda dem?
 
Vill må bra, vill inte ha ont, vill inte se och höra olyckan var gång jag blundar............Vill ha mitt liv tillbaka............
 
 
Man kan bli knäpp för mindre...
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0